OMG OMG OMG OMFG!

Alltså...
Ibland händer det saker som är svåra att förklara...
Mirakel lixom!
I dag hände ett mirakel för mig som gjorde mig så enormt lycklig! :D
Sånt man aldrig tror kan hända, men som ändå händer. Bara så där... Poff lixom!

I dag var en helt vanlig dag till en början, förutom att jag stämplade in klockan 7.15, det brukar inte hända när jag har barnen. Kanske var det tänkt redan då att jag skulle vara tidigare än vanligt på jobbet så att jag fick sluta tidigare än jag brukar? För annars kanske inte mitt mirakel hade skett? Man vet fan inte...
Nå, jag slutade i alla fall lite tidigare än vanligt och satte mig i Blålvon för att styra mot skola och dagis.
Jag körde på som vanligt när jag helt plötsligt gjorde en oväntad högersväng!
Jag tog åt höger på en väg som jag aldrig nånsin brukar ta, aldrig!
Varför gjorde jag det egentligen?
Ja, det var nog tänkt att jag skulle göra det, det var ödet! Jag lovar och svär.
För när jag kom till slutet av vägen, en kurva, så stod han där!
Poff!
Han bara stod där rakt framför mig- i diket- och vinkade!
Mitt hjärta rusade och jag blev alldeles svag i mina ben- på sant!
Jag vågade inte stanna, men förstod att jag måste fara tillbaks- direkt jag hade plockat upp grabbarna.
Jag skyndade mig in till skolan där Are struttade omkring på en kickboard. Kom, ropade jag, kom fort! Det har hänt en fantastisk sak, skynda dig!!! Ojojoj, min puls var skyhög och jag var fortfarande alldeles svag i hela min kropp. Detta är ju helt otroligt, tänkte jag.
Så skyndade vi oss snabbt att hämta lilla Vidar som var mycket upptagen i en lek...
-Men mamma, jag måste ju få göra färdigt först, vi håller ju på att bygga en grill...
En låtsasgrill då alltså.
-Nej, du hinner inte! Du måste komma nu på en gång, vi har jättebråttom, ojojoj, kom nu nu nu nu nu!
Så snabbt in i bilen och gasa i väg till kurvan. 
Joo, han var kvar! Han var kvar! På sant! Han stod där- fortfarande i diket! Å han hälsade!
Åhhhh, en sån lycka! Å så klart en massa andra bilar som gjorde mig nervös- så jag gasade vidare. Hem till min mor som satt mitt i ett arbete.

- Du måste komma nu, käre mor, du måste komma och köra bilen förbi ett ställe så jag kan hämta upp min kille, jag vågar inte annars! Panik kände jag! Tänk om han inte skulle finnas kvar? Tänk om han hade åkt i väg med en annan tjej!!!
Så min stackars mor fick lämna sitt arbete vind för våg- för att köra oss till kurvan- där han fortfarande stod nere i diket och hälsade och var så go och glad som bara han kan!
Han var kvar!
Han är min!
Å han ska aldrig mera lämna mig!

Nä, kära vänner, sluta aldrig att hoppas, under KAN ske och idag hände det mig!

Det ÄR han! Det ÄR min Glace som försvann från min balkong för två år sen! På sant! Samma färger, samma defekter och samma fötter!

I baksätet på Blålvon sjöng han och var glad :D

Vi hälsade på grannen en snabbsväng när vi kom hem.

Sen ville han bada och det behövde han då verkligen! Tror inte han har badat på två år! :O

Så bjöd han oss alla på glass, 88:an.

Sen fick han sig en kopp kaffe, åhh så gott han tyckte att det var!

Trött blev han så han sträckte ut sig en sväng.

Sen tog han sig en liten napp.

Sen har vi bara kramats och haft det bra tillsammans.

Ja, helt otroligt känns det!
Dagens visa blir densamma som min fina Glace sjung hela vägen hem, i baksätet på Blålvon.